Du är på väg till tåget och har gott om tid. När du är framme vid stationen är det fortfarande minst 5 minuter kvar innan tåget ska gå. Men du ser att det står inne på perrongen redan. Det kommer alltid in tidigare för att det är många som ska gå av. Du vet att du har tid, du vet att du inte behöver skynda dig. Fast du börjar ändå snabba på stegen. Får hindra dig själv från att börja småspringa. För tåget står ju där! Tänk om din klocka går fel? Tänk om alla klockor på stationen går fel? Tänk om du hade kollat fel på avgångstiden? Tänk om tåget åker utan dig fast du är så himla nära och nu är du snart framme jo men springa litegrann kan du väl göra ja för tåget står ju där skynda skynda! Pjuh, du hann. Du sätter dig ner på din plats och där får du sitta och vänta i flera minuter. God marginal. Hade inte behövt springa. Det ska du komma ihåg till nästa gång...
Sedan tänker du och gör du exakt likadant nästa gång också. Det är någonting med ett tåg på en perrong som får människor att springa. De bara måste. För tåget står ju där och tänk om det åker... Och ja, självklart är jag den här människan. Hur annars skulle jag kunna skriva en sådan stressad beskrivning av våra tankar?
Hahaha, åh, jag har kommit på mig själv med att jaga upp mig så sjukt mycket över tåg eller bussar som står och väntar innan avgång. Det är märkligt. Som du säger, man vet ju egentligen att man är ute i tid, speciellt när det händer för tionde gången. Ändå så händer det, gång på gång. Ska försöka hejda mig nästa gång, bara för att!
SvaraRaderaJa, försök du ;) Det är inte så lätt. Benen springer av sig själva!
Radera